Blogg

så därför har jag beslutat att hon ska lära mig sy, (sluta garva,vet att ni garvar)min mamma är en fantastisk hobby sömmerska, en hobby som hon kan tjäna lite extra pengar på, men hon har inte känt något sug, hon får infall ibland, men jag hade velat att hon drog igång lite grann nu när hon är pensionär, när jag bläddrar i fotoalbumen så ser jag att de flesta kläderna jag hade var sydda av mamma, vi hade inte gott ställt, men var inte fattiga, hemmagjorda bebiskläder är ju urgulligt ,sen kommer man upp i åldern där de är töntigt man måste ha märkeskläder man vill passa in blabla skit löjligt tyvärr en skit sanning, sen kom perioden där jag blev äldre och mamma sydde klänningar jag pekade på tyg och visade hur de skulle se ut, och hon sydde skit enkelt och mina vänner var fulla av beundran, många frågade vart jag köpte den osv, morsan är verkligen svin duktig.Jag varken gillade eller ogillade syslöjd, de avr bara en påtvingad grej och de gällde bara att ta sig igenom de åren, senaste åren har jag ändå gjort några desperata försök att leva upp till min mors kunskap, har virkat mössor, och gjort ett par byxor, men de är de här med tålamod, när ja inte kan blir jag vansinnig spottar och fräser svär åt de där jävla tyget som kanar nålen som går av snett som fan och att jag inte får ihop de matematiskt, så nu ska jag alltså kasta mig utför ett stup ja förmodligen samma känsla, in i den otrygga syvärlden, frågan är hur länge mitt tålamod håller, men den här gången ska ja ge mig fan på de! kommer börja med inneflugan som är nu man ser och läser överallt, göra napphållare å dreggelappar, har beställt allt på internet tar två veckor att få hit de, sen är mitt terapi arbete igång, sen tar vi de vidare mot något högre höjder man måste ju börja någonstans, mamma skrattar mig i ansiktet, men detta ska bli "vår grej" och har vi tur kanske det blir några beställningar, måste komma på något bra namn för vår design, har ni tips? bring it! Min vän Anneli är grym, jag är jävligt imponerad, hon gör skit mysiga saker och hon har smygit igång min inspiration kolla in hennes grejer på instagram repodesign.. 

Jag har alltid haft ett intresse för kläder, detta kanske är ett litet litet steg, de jag vet är att jag kommer ha en grym lärare, hoppas hon har tålamod och ett gäng synålar på lager… 

 

 

Puss/johanna

Just nu är jag inne i en skit period, det finns fysisk smärta och psykisk smärta, har båda just nu, de ena botar jag med morfin tabletter och de andra försöker jag bota med att ha positiv energi omkring mig, 

 

Jag är snart 30 år och gjort 6st knä operationer, mellan 2010 och 2012 hade jag konstant värk, värst var sömnen, vaknade av värk, som växtvärk x5 men det blev sjukt nog min vardag jag lärde mig leva med det, lite gott och blandat innan träningen (voltaren) så var det löst, efter min operation 2012 blev det så bra, ingen värk, så man är ganska tålig mot smärta, det är sällan jag klagar, de gör ju inte saken bättre å klaga, små skit klagar jag aldrig över, de är liksom som det är, idag är det en vecka sen operationen, för andra har det gått snabbt för mig kan ett träd förflytta sig snabbare, det är självklart att det inte ska va ren njutning efter en operation, eller snarare slakt som detta var enligt Leif själv -har du ont? -njaae, inte så farligt - konstigt för jag slaktade i stort sett ditt knä! -aha ja men ok jag har jävligt ont  i mitt knä, en tablett till nu!!!! De som är de jävliga är att smärtan sitter fortfarande i, och den här gången är jag gnällig, så här ont har det aldrig gjort under någon av de andra operationerna, det är ett sånt jävla tryck, och jag behöver fortfarande ta tabletter,gillar inte ta en massa tabletter, det påminner mig om de där skrinet äldre har måndag tisdag onsdag…… Men nu slänger även jag in handduken för smärta är fan inget kul, höll på att svimma igår i duschen, bara de var en kraftansträngning, hoppas de släpper väldigt snart, och de finns de som genomgår mycket värre saker så skärp dig Johanna!!! 

Det är jobbigt med båda smärtorna på samma gång, det är bara jävligt att genomgå en av dem, de psykiska just nu är att veta att mina lagkamrater just nu befinner sig på soliga breddgrader skrattar och kör roliga träningar, de första träningslägret jag missat med laget, det känns i de här stora fotbollshjärtat, sen beskedet om nödvändig operation va jag inte nere på tränignarna,jag kunde inte, de smärtade, och va ska jag göra de med min nuvarande pissenergi, ger ju inte mina lagkamrater ett skit, mer än att de kanske fått dåligt samvete att de skrattar å att jag är ledsen, och de ville jag inte, även min ovissa framtid som fotbollspelare gör ont, morgonen börjar med en örfilen, godmorgon till verkligheten johanna, jag är en väldigt positiv människa annars, sen allt hände har jag fått slita med den positiva energin, som jag normalt har naturligt, jag är inte mig själv just nu, och det är jobbigt, men ja tar mig igenom det snart,måste bara låta mig få vara i skiten ett litet tag, nå botten, för att sen plocka upp mig och börja vägen tillbaka, kommer jobba mkt med mig själv den här gången, skriver om det en annan dag, smärtan av saknaden av pappa är ständig,fan va jag saknar han, älskade pappa…. vår kärlek kan aldrig dö…

Imorgon är en ny dag…

puss

 

Därför kommer jag nu börja blogga igen, om min fortsatta sorg om min nuvarande sorg fast sorg att jag inte kan spela fotboll på väldigt länge om någonsin igen, framtiden är oviss, jag kommer skriva om min kamp hur jag än en gång tvingas att plocka upp mig från golvet tom förvirrad och mentalt slut, där jag redan nu vet att jag kommer hjälpa andra små fotbollslirare där ute som kämpar med sina skador,

Jag kommer oxå skriva om vad jag lärt mig om livet dessa två senaste åren som nu ligger bakom mig men aldrig glömda, jag påminns med smärta varje dag, fysiskt genom att inte kunna böja och sträcka ut mitt knä, mental psykisk smärta genom att titta på klockan och veta att mina lagkamrater i detta nu gör det jag älskar obehindrat, just i detta nu väntar jag på att livet ska ge mig en hint om varför de tog de jag älskar mest ifrån mig och vad meningen med detta är…

Hoppas ni vill hänga med på min tunga resa, för ni stärker mig mer än vad ni tror, jag försöker bara hitta tillbaka ut på stigen igen…

puss johanna

hej Underbara bloggläsare…..tack för att ni följde mig 2012…
har vart i valet å kvalet om ja ska fortsätta,, så ja funderar fortfarande, kommer iallafall inte vara kvar på den här bloggportalen
kram och god fortsättning
 

…..Varje sår lämnar ett ärr, varje ärr bär på en historia, en historia som säger 

JAG ÖVERLEVDE…….

 Vad är smärta?  Det finns de som går igenom smärta varje dag, de finns de som har  temporär smärta, fysisk smärta, psykisk smärta

 Ingen kan säga att just en själv har värre smärta och sorg än någon annan, men vi rår inte för att just då och där känner vi så, just den där orättvisa känslan, det är jobbigt när den där känslan smyger på, den smyger på och ger en rysning genom hela kroppen, då och där känner jag mig som den mest ensamma människan, men vem skapar den känslan? Jo det är bara jag, som styr känslan dit, jag är inte ensam såvida inte jag väljer att känna så, men de är absolut inte fel att känna så man måste få lov till det, jag försöker tänka att de finns de som går igenom värre saker än vad jag gör, när jag är i den känslan så är det svårt att känna så, men jag gör alltid ett försök, ibland funkar det och ibland kan jag inte ens lura mig själv och min sorg, Fan!

 Runt omkring har jag smärta, de är som det är ett mörkt moln som följer efter mig många gånger, då ja tänker va fan visar livet finger åt mig? Men livet ter sig så, livet testar dig fler gånger än du reflekterar över! Men de är bara de allra starkaste som borrar igenom, som knivas som någon vrir om, vem vill skada mig? Varför vill livet skada mig,  Men testa mig då för faaaaaaaaan! Min familj blöder, men vi blir starkare och starkare tillsammans  Värst är inte de sår som blöder…

Jag tror att ensam är jävligt stark, men jag vill göra det tillsammans med min familj, jag hatar att se min familj blöda, de människorna som jag älskar mest! Jag hatade att se pappa kämpa i sjuksängen, pappa mitt starka lejon! Om inte världens starkast människa klarade livet när den vände ryggen åt , hur fan ska jag klara mig då , den frågan ställer jag mig så ofta.. Jag hatar att se min familj så ärrad av livet,  Syrran made of scar…  Det är svårt att riktigt förstå fysisk och psykisk smärta om man själv inte  vart med om just de sakerna, men med kärlek till de människorna känner de ändå att man gör sitt bästa, det är vad jag hoppas i alla fall.

 När min sorg och smärta slår till vill jag just då bara be människor sluta le, fattar ni inte vad jag går igenom förstår ni inte att jag sörjer, för att i samma stund älska att se andra le för det är de som hjälper mig igenom detta, att hela tiden någonstans jobba med att uppskatta livet för att i nästa stund igen hata de som stal pappa ifrån mig, livet som gör att syrran ständigt har ont,att inte kunna göra de hon egentligen vill, att veta  att brorsan vaknar varje morgon och inte vet hur han ska må idag, psykisk smärta som sätter gränser över ett välbefinnande som han förtjänar, de här att inte kunna göra mer än att bara finnas gör mig förbannad, känsla av maktlöshet, jag vill kunna klä på mig deras liv så de kan få de livet de förtjänar, de livet jag lever som jag så pinsamt klagar över ofta, ett liv där inget  i stort sett begränsar mig, FAN! sorgen är som en jävla berg och dalbana jag älskade berg och dalbanor de oförutsägbara nu hatar jag skiten! Men jag vill inte stänga dörren till att en dag börja älska den igen. Jag är berikad att ha en fin familj som lär mig om livet även fast de egentligen inte vet om det, man väljer sina vänner och det gör jag med omsorg, bara vänner som ger mig energi som gör mig glad som är äkta som vill mig väl, energi vampyrer och människor som är proffstrevliga som i nästa hand pratar bakom din rygg av avundsjuka kan få vara bra långt bort från mig… Mina guldkorn behåller jag och värnar om… ni ger mig styrka mod och kärlek, många i mitt lag har jag hittat många fina vänner i… med åldern upptäcker du att du har två händer, en för att hjälpa dig själv och en för att hjälpa andra

 Det är svårt att känna andra, men de vi kan vara överens om är att vi kan bli bättre, förstående och finnas till, det är alltid svårt då alla har sina egna liv, sina egna problem, men att ge av sin gen tid är det finaste man kan göra i mina ögon, pappa gjorde de, ALLTID!  Istället för att gå förbi någon som man vet har de jobbigt, s stanna till, man är rädd för att man ska göra bort sig, säga fel saker, NEJ, det värsta har redan hänt förmodligen, jag talar av egen erfarenhet, jag var precis likadan, men inte längre,

 Till er som fortfarande är berikade att ha era föräldrar kvar i livet, värna om dom,  visa er kärlek så ofta ni kan,  Jag har egentligen ingen rätt att säga till er att ni inte kommer få känna riktig smärta förrän ni själva hamnar där, för de enda vi egentligen vet garanterat är att vi föds och vi dör, resten är oförutsägbart

De finns de som förlorar sina barn, jag mår illa av bara tanken,  och de måste vara ett av de värre sakerna man kan göra, att begrava sitt barn, jag har männsikor runt mig som gjort detta, för att kunna gå vidare från de så måste man älska livet, man måste vara så starkt, en inre styrkaa som plockas fram i den enorma smärta, jag beundrar er

 Min relation med pappa gör min smärta outhärdlig  så ofta, samtidigt när jag befinner mig i min inre styrka  och värderar de vackra vi hade genom att leva vidare, det vackra kommer alltid vara inlindat i mitt hjärta så länge jag lever, men jag vet att jag kommer behöva att byggas upp, det vi hade  gör att jag ser ljust på framtiden , jag hade en närvarande pappa och vacker relation och skulle inte vilja byta ut dessa 27 år vi fick, men jag kommer aldrig förlåta livet att det inte blev så många år som vi ville ha tillsammans.

Älskar du inte från hjärtat, har du aldrig riktigt älskat…

Kärlek//johanna

Saras Dumlekakor

2011-12-11   05.05

...Jag fick låna en ängel…

för 1år sedan ryckte livet pappa ur min famn,

tryck på play medan du läser 

 

Jag minns paniken ...

jag ligger på soffan i väntrummet för jag klarade inte längre att höra pappas andning, som att andas genom ett sugrör, det gjorde ont  i mig att höra, jag kunde inte göra något jag kunde inte hjälps honom, han låg pumpad på morfin kämpandes som ett lejon

jag hör läkaren säga, de är bäst du hämtar din dotter nu...

, mammas röst : han dör nu han dör nu du måste komma johanna

jag rusar upp, förstår inget jag minns inte hur jag tog mig dit, ser han kämpa, men jag ser också att de handlar om hans sista sekunder i mitt liv, jag håller om honom tillsammans med mamma, jag ligger jämte honom tårarna rinner, jag tänker tanken ta mig istället snälla låt han leva,,, sedan säger jag det jobbigaste jag sagt, du kan gå nu pappa du behöver inte kämpa längre, jag älskar dig..

han drar sina tre sista andetag, själen lämnade och kvar låg bara ett skal kvar, jag var inte beredd på de, jag var inte beredd på synen av honom, ligga där, bli kall och stel, inte svara mig, inte höra han, han låg där väldigt fridull, men jag kommer aldrig glömma detta.... vaknar så många ggr när detta spelas upp för mig om om igen...

Men när jag blundar, så hoppas jag alltid att jag får se han igen, för det är numera bara i mina drömmar som jag får träffa honom...

Det har vart en lång 1 årig resa med mycket sorg, Hela det här året har bara flytit fram, jag minns knappt något jag gjort, för det vart så mycket sorg, många mornar har jag bara vaknat och haft ett mål, att ta mig igenom dagen, jag vaknar tvättar mig i ansiktet stirrar in i spegeln ansiktet ger gör mig påmind om hur mycket jag gråtit detta året, hur jag somnar själv med gråt i ögonen hur jag somnar jämte Adam och när han somnat har jag gråtit, tårar av saknad tårar av minnen tårar av sorg, tårar av orättvisa tårar av en enorm grymhet om hur någon på det sättet rycks ur mitt liv, rycks ur min vardag en vardag som var fylld av pappa, genom telefonsamtal fåtal sms, hans närhet på hemma matcherna…. 

Men allt de här är fortfarande inte verklighet för mig, min känsla är att, nu får du komma tillbaka pappa, du har testat oss nu, men samtidigt vet jag att väldigt snart kommer det uppdagas på riktigt för mig att han faktiskt inte kommer tillbaka, under detta året har den tanken bara infunnit sig någon få gång, men det är nu den inre styrkan kommer ställas på prov dessa närmsta kommande år, ju mer  närmre jag kommer familjelivet desto jobbigare kommer det bli, det kommer alltid vara tungt på högtiderna, kommer fortsätta vara jobbigt den 11e.. Men jag ska alltid försöka hylla honom när jag sörjer, jag gråter öppet, det kommer bara, jag skäms inte, det är diamanter som rullar nerför min kind, det är inte för vem som helst tårarna rinner, det är för väldens bästa, han jag älskar högre än livet..

Min kärlek till livet gör att jag kan ta mig igenom varje dag under saknaden av pappa, jag trivs med livet även fast det pekar finger åt mig ofta, jag lever för min fina mamma, jag tror att jag har mycket att ge livet, vet att pappa ville att jag skulle klara av detta även fast jag såg oron i hans ögon när han var sjuk, han ville ju ta hand om sin lilla flicka, som han alltid har gjort, de kändes som han led mer av att se oss må dåligt , jag har upptäckt mycket hos mig själv under de här året, framförallt att jag klarar mig, jag är en överlevande.

Min gaddning berättar... 

 

Under detta år har jag haft mycket fina stöttande människor omkring mig, några närmre än andra, men med en varm stöttning, ni påminner mig om min inre styrka att klara av orättvisan.. och jag hoppas att ni kommer finnas med mig under dessa närmsta år som kommer för de kommer bli än mer tyngre.

Just här och nu hade jag kunnat skriva en bok om min sorg, mina känslor bara pumpar ur kroppen, bara när jag stod vid graven idag, ville jag bara skrika rätt ut, vet att jag kommer skriva mycket nu i December, har mycket mer som måste komma ut, jag kan inte gå och bära på allt....

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

kände att en dag som denna vill jag ha min familj omkring mig, för jag vet att jag och mamma inte är ensamma om sorgen av pappa, nämligen vår familj, så vi beslöt oss för att ha en liten minnes kväll hos mamma, mina syskon Malin och Christer, pappas syskon med respektive, pappas kusin med familj, Adam, och nettan, det kommer verkligen bli mysigt, jag har dessutom skrivit ut alla bloggar jag skrivit under detta år som handlar om pappa och min sorg, som ett minne och då kan de även känna vad jag gått igenom detta året, många av dom är äldre och har säkerligen missat en del bloggar,så de kan vara fint för dom att ha i handen och läsa även fast de kommer bli tungt, som ni vet har jag skrivit väldigt mycket, tunga saker, med mycket minnen, tror tom, att ni kunnat skapa er en fin bild av någon som ni inte känner..

 

tack för all omtanke, ni som messat, och ni som skrivit på facebook. tänd gärna ett ljus ikväll om ni kände min pappa...

 

kärlek//johanna

 

   Det har ju vart en fotbollsgala med, ja det var ett bra tag sen, men jag har vart sunkig på att uppdatera de sista,men ska rycka upp mig med detta igen, är ju en periodare med att blogga, men här kommer lite goda bilder från kvällen, fram till 22.00 sen blev de bäcksvart och kamerorna stängdes av. Vi hade förbannat kul! Ett bra slut på ett någorlunda ok fotbollsår 2012.

Hade problem med att hitta klänning, fanns många snygga men tog tid att just hitta den ja sökte efter, va något ja störde mig på hela tiden, tillslut hittade jag en snygg klänning som jag föll för direkt, ur läcker som ja tnker ha på nyår med, brukar inte lassa på med den prislappen på klänningar men denna var jag tvungen att ha, hittade den på Jolina i Borås, designern heter Marlene Birger, de som var roligt var att den uppmärksammades på röda matten.. KUL

 

 i Gt 

på röda mattan..

 

 

puss på dig

  

löste givetvis en halsduk från Elfsborgarna

 

jag och Bibbi

 

 jag och Adam

 

 

    krisse, katten, stina

 hela gänget…

ser fram emot 2013

kärlek// johanna

       Dax att lägga upp lite  recept igen, se vad ja kan bjuda på för gott, denna gången blir det zuccinigratäng som Krisse delar med sig av.. så här komme receptet snabbt och lätt som de andra jag lägger upp, jag vill ha min mat klar så snabbt som möjligt utan att de blir slarvigt..

som vanligt är säkert mina recept röriga=)

2-3 zucchini

500g-1kg köttfärs, nöt eller blandfärs väljer du,

200g riven ost,

vitlök efter smak

1 gul lök

om du vill så ta en tyngre smak på ost, eller blanda lite ostar kanske gorgonzola eller getost

ugn: 200gr 

stek köttfärsen och krydda efter smak,

hacka lök och vitöken häll i,

häll i halva köttfärsen i en ungsform, sedan river du remsor av zuccinin eller så skär du den i runda plattor, lägg på resten av köttfärsen sen ett lager med zuccini till och på med osten överst

grädda 30min till osten får färg..

jag servade gratängen med quinoa och avocado 

 

 

 

ruskigt smarrigt, om ni testar skriv va ni tyckte!

kärlek /johanna