…..Varje sår lämnar ett ärr, varje ärr bär på en historia, en historia som säger 

JAG ÖVERLEVDE…….

 Vad är smärta?  Det finns de som går igenom smärta varje dag, de finns de som har  temporär smärta, fysisk smärta, psykisk smärta

 Ingen kan säga att just en själv har värre smärta och sorg än någon annan, men vi rår inte för att just då och där känner vi så, just den där orättvisa känslan, det är jobbigt när den där känslan smyger på, den smyger på och ger en rysning genom hela kroppen, då och där känner jag mig som den mest ensamma människan, men vem skapar den känslan? Jo det är bara jag, som styr känslan dit, jag är inte ensam såvida inte jag väljer att känna så, men de är absolut inte fel att känna så man måste få lov till det, jag försöker tänka att de finns de som går igenom värre saker än vad jag gör, när jag är i den känslan så är det svårt att känna så, men jag gör alltid ett försök, ibland funkar det och ibland kan jag inte ens lura mig själv och min sorg, Fan!

 Runt omkring har jag smärta, de är som det är ett mörkt moln som följer efter mig många gånger, då ja tänker va fan visar livet finger åt mig? Men livet ter sig så, livet testar dig fler gånger än du reflekterar över! Men de är bara de allra starkaste som borrar igenom, som knivas som någon vrir om, vem vill skada mig? Varför vill livet skada mig,  Men testa mig då för faaaaaaaaan! Min familj blöder, men vi blir starkare och starkare tillsammans  Värst är inte de sår som blöder…

Jag tror att ensam är jävligt stark, men jag vill göra det tillsammans med min familj, jag hatar att se min familj blöda, de människorna som jag älskar mest! Jag hatade att se pappa kämpa i sjuksängen, pappa mitt starka lejon! Om inte världens starkast människa klarade livet när den vände ryggen åt , hur fan ska jag klara mig då , den frågan ställer jag mig så ofta.. Jag hatar att se min familj så ärrad av livet,  Syrran made of scar…  Det är svårt att riktigt förstå fysisk och psykisk smärta om man själv inte  vart med om just de sakerna, men med kärlek till de människorna känner de ändå att man gör sitt bästa, det är vad jag hoppas i alla fall.

 När min sorg och smärta slår till vill jag just då bara be människor sluta le, fattar ni inte vad jag går igenom förstår ni inte att jag sörjer, för att i samma stund älska att se andra le för det är de som hjälper mig igenom detta, att hela tiden någonstans jobba med att uppskatta livet för att i nästa stund igen hata de som stal pappa ifrån mig, livet som gör att syrran ständigt har ont,att inte kunna göra de hon egentligen vill, att veta  att brorsan vaknar varje morgon och inte vet hur han ska må idag, psykisk smärta som sätter gränser över ett välbefinnande som han förtjänar, de här att inte kunna göra mer än att bara finnas gör mig förbannad, känsla av maktlöshet, jag vill kunna klä på mig deras liv så de kan få de livet de förtjänar, de livet jag lever som jag så pinsamt klagar över ofta, ett liv där inget  i stort sett begränsar mig, FAN! sorgen är som en jävla berg och dalbana jag älskade berg och dalbanor de oförutsägbara nu hatar jag skiten! Men jag vill inte stänga dörren till att en dag börja älska den igen. Jag är berikad att ha en fin familj som lär mig om livet även fast de egentligen inte vet om det, man väljer sina vänner och det gör jag med omsorg, bara vänner som ger mig energi som gör mig glad som är äkta som vill mig väl, energi vampyrer och människor som är proffstrevliga som i nästa hand pratar bakom din rygg av avundsjuka kan få vara bra långt bort från mig… Mina guldkorn behåller jag och värnar om… ni ger mig styrka mod och kärlek, många i mitt lag har jag hittat många fina vänner i… med åldern upptäcker du att du har två händer, en för att hjälpa dig själv och en för att hjälpa andra

 Det är svårt att känna andra, men de vi kan vara överens om är att vi kan bli bättre, förstående och finnas till, det är alltid svårt då alla har sina egna liv, sina egna problem, men att ge av sin gen tid är det finaste man kan göra i mina ögon, pappa gjorde de, ALLTID!  Istället för att gå förbi någon som man vet har de jobbigt, s stanna till, man är rädd för att man ska göra bort sig, säga fel saker, NEJ, det värsta har redan hänt förmodligen, jag talar av egen erfarenhet, jag var precis likadan, men inte längre,

 Till er som fortfarande är berikade att ha era föräldrar kvar i livet, värna om dom,  visa er kärlek så ofta ni kan,  Jag har egentligen ingen rätt att säga till er att ni inte kommer få känna riktig smärta förrän ni själva hamnar där, för de enda vi egentligen vet garanterat är att vi föds och vi dör, resten är oförutsägbart

De finns de som förlorar sina barn, jag mår illa av bara tanken,  och de måste vara ett av de värre sakerna man kan göra, att begrava sitt barn, jag har männsikor runt mig som gjort detta, för att kunna gå vidare från de så måste man älska livet, man måste vara så starkt, en inre styrkaa som plockas fram i den enorma smärta, jag beundrar er

 Min relation med pappa gör min smärta outhärdlig  så ofta, samtidigt när jag befinner mig i min inre styrka  och värderar de vackra vi hade genom att leva vidare, det vackra kommer alltid vara inlindat i mitt hjärta så länge jag lever, men jag vet att jag kommer behöva att byggas upp, det vi hade  gör att jag ser ljust på framtiden , jag hade en närvarande pappa och vacker relation och skulle inte vilja byta ut dessa 27 år vi fick, men jag kommer aldrig förlåta livet att det inte blev så många år som vi ville ha tillsammans.

 



Älskar du inte från hjärtat, har du aldrig riktigt älskat…

Kärlek//johanna