jaha, jag hade planerat att skriva 1 dag kvar till den viktigaste matchen i karriären sett till mästerskap för klubbar idag, så blir inte fallet jag kommer inte ingå i de 11 på plan, jag kommer sitta tillsammans med publiken som vi kommer ha i ryggen, ni människor som känner mig och har följt mig genom åren vet hur mycket fotbollen betyder för mig och de värmer i mitt hjärta att se alla er som printat ner hälsningar på Facebook, varför? jo för att ni vet hur mycket jag älskar de jag håller på med, så Tack!

Imorse var jag tvungen att gå av under tre zooners, och då ni som läser ska ni veta att då har man jävligt förbannat ont, för det är den roligaste övningen som finns, knät svullnade och jag har vart hos Anders som är sjukgymnast som fått vara den stackarns som fått ha hand om en sådan envis jävel som mig, han har fått se mig skratta  gråta av tunga besked och sett mig kämpa för varje gång motgången slagit till. Anders är brutalt ärlig jobbigt ärlig då han anser att jag misshandlar mig själv genom att fortsätta spela, de är hans uppgift att vara ärlig, samtidigt vet han hur mycket jag älskar det jag gör och försöker alltid hitta lösningar till mitt bästa, det är bara över när JAG säger att det är över. Samtidigt som jag i kväll klär på mig offerrollen kan jag inte undgå tankar som det Muamba går igenom nu, människor som far illa till, människor i fattiga länder människor som kämpar varje dag, jag känner mig som en stor egoist genom att ligga här hemma med ett svullet knä, tårar som rinner och tänker tankar som jag inte vill göra, jag har redan gått igenom de värsta att förlorat en av mina föräldrar min pappa, så vad är det här för bagatell. Jag önskar jag hade pappa hos mig nu! 

Jag vill inte skriva för mycket om mina tankar just nu eftersom jag inte vet hur illa det är med knät, för att det krävs en MR , när jag tagit en MR vet jag mina egna förutsättningar och hur min framtid ser ut.

Imorgon var det tänkt att jag skulle få hylla min pappa genom att göra en förbannat bra match, imorgon hade blivit min första match på Valhalla sen pappa lämnade min värld, återigen skjuts matchen upp. Ibland känns det som man får vara lite försiktig med att vara för glad, för då är de alltid någon som slår en hårt över knäskålarna. Fan låt mig vara, låt mig få vara någorlunda glad, de räcker att någon ryckt min pappa ifrån mig, allvarligt nu livet de räcker nu! Jag vet att jag lever, tro mig! sluta sparka på mig framförallt när jag i stort sett är nere för räkning.

WHY CHOOSE TO FAIL, WHEN SUCCESS IS AN OPTION?!

Detta skulle vart målgesten imorgon…pappa jag får vänta med hyllningen till dig

Kärlek/ Johanna