Min fina vän och lagkamrat Stina Segerström


När vi mötte Umeå på Valhalla hände de som inte fick hända en av våra nyckelspelare och lagkapten drog av hälsenan, det skulle bli ett Vm år för Stina när världen rasade för henne, jag hörde ljudet när den går av och står bara och tittar, i chock, några tårar rullar ner från min kind då jag inser att hennes vm drömmar försvinner….

 

När operationen var klar, började vägen tillbaka, hon hade fokus från dag 1 med sin träning även fast de gjorde ont i hjärtat, i mina ögon är hon en hjälte, de slitet hon lagt ner, jag känner igen de i mig själv, varje dag i rehaben var en match, det var hennes första allvarliga (och sista) skada, och då vet man inte vad som väntar, bara det är en jobbig process för man har ingen kontroll, när comebacken närmade sig allt mer, tränade hon så mkt extra, jag är djupt imponerad av den inre styrka som hon visat, samtidigt vet jag känslan under sin rehabtid att man spyr på skiten att man bara vill skrika och gapa, 

2012

Kommer bli ett så jävla bra år för Stina jag känner de,  tomheten efter henne på plan har nu fyllts igen, de gjorde den redan i slutet av förra året men nu är hon igång på riktigt, she`s back, vi i laget är så förbannat glada att ha henne omkring oss igen, för när man blir skadad så blir man ofrivilligt en individuell idrottare, hon är den vanliga Stina med äckliga klockrena brytningar, och lika följsam…hennes roll i laget är så förbannat viktig, omtänksam och rolig, hon tar hand om alla i sin närhet, jag är glad och stolt att få vara en del av hennes fotbollsfamilj… 

de är de här jag snackar om…

 2012? Stina jag tror på dig..


Stinas ord: 

Får Jompas mac slängd i knät med orden: tänkte du kunde gästblogga lite? Okidoki tänker jag, läser igenom det hon skrivit här ovanför och nu tjurar jag så jag knappt ser vad jag skriver, tack för den! Ett riktigt jäkla skitår har det varit. Försökte länge hålla fasaden uppe och bara leva på laget och landslagets framgångar och glädje, men vem försökte jag lura? Självklart kan jag glädjas med framgångar men jag hade inte tagit mig dit jag är idag på att tycka det är kanon att stå vid sidan och titta på när. 

Skulle jag få ge ett enda tips till någon som ska ta sig igenom en så pass lång rehabtid skulle det vara att våga tycka det är skit fast inte på ett bittert sätt. Inte skylla på någon/ något eller tycka det är orättvis, bara lite skit helt enkelt. Folk runtomkring är inte tankeläsare (även om jag ibland misstänker några av mina närmsta vänner att vara det) och man blir förundrad av hur mycket kärlek och energi man kan få om man erkänner att man behöver det. Jag var lite trög med just denna bit vilket fick till följd att jag körde energin helt i botten och antagligen en hel del på minus också genom att bara helt maniskt mala på med rehabträningen. Det tar tid att bygga upp det lagret sen kan jag säga, istället för att fylla på så gott man kan under resans gång. Man behöver inte alltid vara överpositiv och tro att precis varenda liten grej går att ge en bra vinkling. När jag insåg detta (ngt sent) så kunde jag också se tillbaka och tänka, bra jobbat hörru, tagit dig igenom skiten i ett stycke och dessutom blivit ngt klokare, inte fy skam ändå. Idag sitter jag på hotellrummet i Turkiet med världens bästa lag, ska möta Frankfurt och jag vågar påstå att jag njuter mer av att få göra det än vad jag hade gjort om jag inte legat där på båren med en avsliten sena och en hel säsongs drömmar krossade. För även om man ska våga tycka att allt är skit så glöm inte bort att det ofta är från skiten du lär dig ngt, utvecklas, och vågar njuta när du kravlat dig upp. Sen skadar det inte direkt att ha två stycken egna rehabhjältar i laget i form av Ek och Jompa som gjort resan fast typ fyrafaldigt. Lyfter på hatten för er fantastiska människor och förebilder, ni är helt galet bra. Nu snör vi på oss skorna, stuvar in oss i bussen med resten av detta goa lag och lirar lite fotboll, hello 2012!

Oao/ Stina

Stina, vi lär av dig!

Tyvärr är denna goa människa förlovad, så dont even go there boys! 

Kärlek/ J