Blogg

tryck på play innan du läser så känner du min kärlek och sorg på djupet

Istället för att tårarna på min kind torkar, ja nästan dunstar av sommarens sol när de rinner nerför min kind är det nu kylig november månad, istället fryser tårarna till is när jag går mina kvällspromenader,allra mest rinner dom då det är en sådan där fin natt och stjärnorna och månen syns, då tänker jag på pappa världens finaste pappa, det gör ont när tårarna fryser de värker precis som i mitt hjärta när tankarna på pappa träffar mig som ett knytnäveslag i magen.

på väggen hänger pappa så vacker, i mina minnen finns han fortfarande vackert kvar, Gravstenen är så jobbig att se på, jag vill inte att hans namn står där, jag kan bara inte acceptera att pappa är borta jag vill inte det, vi skulle ju ha så många fler år tillsammans..

Pappa

Jag tror att när du låg i den där hemska sjukhussängen och hade de där kala vita väggarna runt dig, så tänkte du tankar och undrade säkerligen saker som tex hade jag haft ett bra liv en bra uppväxt, jag antar att du säkert hade frågor som du ville ha svar på, precis som jag ,innan du drog dina sista andetag, jag önskar jag fick dessa frågor så jag kunde svara på varenda fråga hos dig nära dig, så att du kunde somna in på ett fint och tryggt sätt då stunden var kommen 

när jag tänker på att du somnade ensam de där kvällarna innan, så gör det ont, men det som räddar mig från att inte känna mig totalt värdelös är att jag var hos dig och sov nära dig dagen du inte orkade mer, pappa jag behöver dig,

du gör mig till en bättre människa även när du är borta, det är sant, för minnen och ord från dig är inlindat i mitt hjärta ord och minnen av dig gör att jag ens orkar leva varje dag...

jag tror man aldrig kommer leva på riktigt om man inte älskar från hjärtat, det är därför jag trots att du lämnat mig kan leva vidare, men ibland känner jag mig död, halv, ensam

du behandlade och värnande om mig som att jag var  din ros, du gav mig utrymme att växa, du gav mig alltid styrka inte bara när jag såg ut att behöva den utan alltid och de fick mig att känna trygghet hela tiden, du öppnade dörrar som egentligen var låsta i min värld var du den bästa.

varje gång jag tvivlade såg jag in i dina ögon dom skrek att jag inte behövde tvivla utan att du behövde säga något.

drömmer om att du viskar i mitt öra att du alltid kommer finnas hos mig och torka mina tårar när livet visar sin kalla sida, men när jag vaknar får jag en otäck otrygg känsla och jag vill bara blunda somna om så jag får se dig och träffa dig igen.

jag kommer få leta länge tills jag finner vägen att kunna gå vidare med mina sår, nu får du vägleda mig med din själ, även fast du inte finns är vår kärlek oövervinnerlig,

Imorgon är det fotbollsgalan, minns när vi satt hemma och skojjade sa vi att den dagen då jag blir nominerad då ska jag inte ta med min pojkvän, då ska jag ta med pappa, vet inte om du förstod de pappa men jag skojjade inte, men det blev till verklighet och tårarna rinner när jag nu skriver att om den dagen en dag kommer så är det försent…. pappa jag älskar dig

Amor Vincit Omnia

Kärlek//johanna

Varje sår lämnar ett ärr, och varje varje ärr bär på en historia – en historia som säger: Jag överlevde!

Har tänkt och gråtit mer än någonsin den senaste tiden, tänker tillbaka på många fina stunder, så förra månaden och fram till nu har varit tung, många minnen sen jag var en liten tjej har rullat som film framför mig, jag har bläddrat bland mina foton, varenda gång jag sett bilder på pappa har jag brutit ihop fullständigt, otröstlig där inget räckt till, jag har fått plocka upp mig själv från golvet totalt trasig, trasigt hjärta , tom, mentalt slut, men det som plockar upp mig varenda gång är min vilja att fortsätta leva att fortsätta tro på att livet har så mycket att ge, jag vill överleva trots denna enorma sorg som jag bär inombords, den är lika mycket inlindad i mitt hjärta som kärleken till den enda man som jag kommer älska så hårt så djupt. Jag har suttit med bilden av pappa stirrat in i hans ögon på bilden, att en blick på en bild kan vara så levande har jag aldrig upplevt innan, han ler så vackert med sina ögon, hans leende var som den vackraste solnedgång,

 Vet att jaga skrivit de fler gånger, men antagligen är det för att jag förmodligen är på slutspurten av min fotbollskarriär, kanske har en 2-3 år till,  och de är de här med min sorg över att mina barn aldrig kommer få uppleva sin morfar, utan det blir jag som får berätta för dom, och jag kommer berätta med en oerhört stolthet, värme, ja ska ge dom en vacker bild av honom,

 Det har gått tio månader och jag är i mer behov av att ha pappa i mitt liv än någonsin, så många frågor jag vill ha svar på, råd, jag kommer på mig själv att jag är på väg att ringa pappa, diskmaskinen krånglar ju hans nummer är fortfarande kvar på mobilen, jag är inte redo på långa vägar att radera det, jag vill veta vad han gör, om han kan stanna över hos mig, jag är på väg att duka till honom fortfarande, de är fortfarande så att jag lyssnar när någon öppnar ytterdörren till trappuppgången och sitter förväntansfull att pappa ska rycka upp dörren le mot oss och vara glad över att vara hemma och få träffa oss, i samma stund så kryper den hemska vidriga verkligheten på mig, jag vill bara ta av mig verkligheten och elda upp den ibland, blunda och sväva iväg, sväva iväg till pappa, se han igen krama han och aldrig släppa taget om honom.

Jag hade kunnat ge vad som helst för att få se honom på läktaren, höra han skratta, le åt livet, sitta i soffan med sin bästa vän fjärrkontrollen och bläddra igenom text tv, se han göra frukost varje söndag, gå in till deras sovrum och krama honom på morgonen när han läser morgon tidningen, skojja med honom, spela kort, spela sällskapsspelet Alias och skratta tills vi inte får någon luft, men istället måste jag åka upp till kyrkogården och stå och se hans namn på en sten,  allt är så overkligt samtidigt som jag vet att detta är verkligheten, jag vill fortfarande inte inse att han är borta,  mitt hjärta slår utanför kläderna när jag stirrar på stenen framför mig, de finns ingen hejd på tårarna, för när ja står där så tänker jag på allt vi skulle gjort, allt jag ville uppleva! Jag fick inte ens ta hand om honom,  livet bara slet han ur mina händer, jag kommer aldrig förlåta livet för det, jag vet att man föds och dör med på ett så grymt sätt, utan att jag fick säga det jag ville, det kommer jag aldrig förlåta livet för.

Kärlek//johanna

Valde Bruce Springsteens låt Paradise, jag har säkert lyssnat på låten över 70 ggr den senaste månaden, jag lyssnar på den när jag går till träningen när jag går hem från träningen, hemma i lägenheten, jag gråter varje gång, för den är djup och vacker och väldigt mörkt, tryck på play och lyssna medan du nu läser om mina känslor 9 månader efter min pappas insomnande...

9 månader har gått fort men ändå så jävla långsamt… vi skulle göra så mycket mer än vad vi fick göra tillsammans, när jag tittar på mamma och ser saknaden och sorgen i hennes ögon så vet jag att jag inte är så ensam som jag som ofta känner mig, vi delar ju detta, mamma och jag, min mamma är stark, den starkaste jag vet, vet att pappa ler från himlen när han ser att vi är tillsammans, då är allt som det ska, NÄSTAN, mamma är den stora anledningen att jag klarar av detta, och jag vet att det är jag och Malin och Christer som gör att hon klarar av dessa numera ensamma morgnar och nätter. 

Jag vill vara den glada, positiva Johanna som är som vanligt, men jag klarar inte alltid vara det även fast jag alltid försöker göra mitt bästa, men sorgen tar över allt oftare, det kommer aldrig kunna bli som vanligt, det vanliga finns ju inte längre kvar, men det kan i alla fall bli någorlunda bra igen så småningom, 

-- DEN SOM GRÅTER, GRÅTER OFTAST INTE FÖR ATT DEN ÄR SVAG, UTAN FÖR ATT DEN HAR VARIT STARK FÖR LÄNGE-

Åren jag och pappa ändå fick är vackra fina men ännu ljumna, när vi trixade på gräsmattan i stugan, när jag svingade fiskespöt utan att dra upp den där trådrullen vände mig om och såg att de var han som jag fått på kroken, den fastnade i hans flytväst, han skrattade vi skrattade och jag älskade stunden

Han var så rolig utan att han egentligen visste om de, så naturlig, att se han spela boule, han tyckte det var så trevligt, han var riktigt bra på det, han kallades ju för "kungen" han hade så roligt när gänget spelade, och jag njöt när jag såg på, jag älskade att se han lycklig glad och skratta, såg också på honom hur roligt det var dom gångerna jag var där och tittade på, han ville visa mig att han var bra.

...några rader till dig pappa...

Kan egentligen inte beskriva saknaden med ord vad du betyder för mig, även fast du inte finns längre så är det fortfarande du och jag, även fast jag inte längre får svar på mina frågor så vet jag att du hjälper mig med svaren och guidar mig i livet genom att försöka ta rätt beslut, svaren kommer från min själ, där du finns inlindad i min kärlek till dig, de flesta i min omgivning kan egentligen  inte förstå vad jag går igenom, men du ska veta att jag tänker på dig dag som natt, livet är svårare när du inte finns nära mig, men jag vet att du ler ner mot mig från himlen,våra minnen ger mig den energi och styrka jag som ofta behöver sen du lämnade mig, jag önskar så innerligt att jag kunde vrida tillbaka tiden, tiden läker inte alla sår , kommer aldrig tro på det, men jag kommer vara tvungen att leva med saknaden och bli tvungen att hantera det. Större delen av mig kan fortfarande inte förstå att du är borta hade gett vad som helst för att höra dig andas igen, men varje sekund, minut, timma, dag, veckor, månader och år så är jag allt närmre att få se dig igen. Det är vad jag måste våga tro på!

DU ÄLSKADE MIG OCH OCH JAG ÄLSKADE MIG

Idag är det 8 månader sen jag fick se pappa le emot mig för sista gången, nu ler han bara i mina tankar, i mina drömmar, 8 månader och saknaden är mer smärtsam än någonsin, när jag ser ner på mobilen och läser de få sms jag hade från han, för att han var så förbannat oteknisk, hade man fortfarande skrivit brev så kanske jag hade haft lite mer i text från han, jävla skit tekniska utveckling! iallafall i den här stunden känner jag så.

Blir så ledsen när jag tänker att jag precis vart på OS i London utan att haft han på plats som de flesta andra hade, när jag såg Sara Thunebro med sina fina föräldrar påmindes jag ännu mer hur mycket jag saknar att se min mamma och pappa tillsammans, jag var inget "skilsmässobarn" och jag är så stolt över att de båda alltid fanns vid min sida tillsammans och delade sann kärlek tillsammans.

Hur kunde de bli så här, det är många stunder som jag undrar om jag verkligen förstått att han verkligen aldrig kommer tillbaka, att han bara är någon annanstans och hjälper någon med sin värme och kärlek för att sen komma tillbaka till vår famn, skratta och skojja. Pappa komm tillbaka, jag behöver dig, vi behöver dig!De sunda förnuftet skriker att jag förmodligen aldrig kommer att få se honom igen, men I samma ögonblick som jag skriver de så blir jag stel av skräck av detta och väljer att inte tänka så, för skulle jag jämt och ständigt gå I dessa tankar så kommer jag tappa fotfästet fullständigt, och jag lovande ändå pappa att välja livet och genomgå sorgen och allt de här tunga jobbiga vidriga jag går igenom, jag har för mycket att leva för, för mycket som faktiskt får mig att känna att livet är inte alltid är pess I motvind. Pappa ville de

När pappa förlorade kampen mot Cancern, har jag vart förbannad på livet därefter började jag tävla mot livet, många gånger har jag vunnit, men många gånger har det vart helt hopplöst, till en början kände jag som den här texten, och det är många gånger som jag fortfarande känner så….

I can't win, I can't reignI will never win this gameWithout you, without youI am lost, I am vain,I will never be the sameWithout you, without you

kvällen den 10e varje månad har jag svårt att sova, jag sover egentligen dåligt varje natt, men den 10e är det som värst, jag tillbringar tankar åt pappa varje dag, men den dagen är alltid värst, de påminner mig om att nästa dag kommer bli en större kamp än de andra dagarna i månaden, för jag vet att den 11e kommer jag påminnas om den hemskaste dagen i mitt liv, dagen då jag inte hann säga att jag älskar dig och inte få höra det tillbaka, alla andra dagar var jag berikad att höra det ifrån han, men inte den 11 dec förra året, jag hade kunnat offra så mycket för att just fått höra de tillbaka just då innan han lämnade mig och mamma ensamma vid sängkanten, men han kunde inte de för han var så hög på morfin för att han inte skulle ha så jävla ont, jag låg i väntrummet medan mamma och läkaren visste att de bara handlade om sekunder, jag önskar att jag hade vetat att han skulle lämna mig ensam den morgonen, som jag har skrivit tidigare kommer jag aldrig glömma ropet från mamma - du måste komma han dör nu, jag sprang in och såg hur han låg och kämpade, mitt älskade lejon låg där och kämpade emot det sista andetaget..

-pappa jag älskar dig, du kan gå nu

den tidiga morgonen fick jag inget svar….

Juni månad har vart extra jobbig, det var ett halvår, pappas födelsedag, mammas födelsedag och första midsommaren utan pappa, han saknas oss så förbannat mycket,allt blir så tydligt ,rollen han hade i vår familj blir än mer tydlig nu när han inte finns hos oss, Det gör ont i mitt hjärta,

*Jag önskar att han fanns hos mig så jag fick se han le, höra han skratta och känna hans omtänksamhet och värme,

*men istället måste jag minnas hans leende, minnas hans skratt, och minnas hans omtänksamhet och värme

och så småningom kommer jag värna hårdare om det, nu är jag allt för ledsen,förkrossad,arg och ledsen, det är för tidigt, jag har inte gått vidare, och jag vet inte riktigt om jag kommer kunna göra det, känslan av grymhet finns fortfarande hos mig

När jag gick upp idag, var jag själv, går iof upp först av alla i landslaget, tog till mig mina 2ägg, gjorde min egen müsli, men iallafall, när jag satte mig tittade jag upp på tavlan över mig de var ett sådant där skepp vet inte vad de heter men pappa var sjöman när han var liten, han hade en tatuering på ett skepp, då började tårarna rinna, pappa berättade alltid massa historier om när han var på sjön, och jag älskade att höra han prata om det, jag önskar så att jag fick höra fler, men det kommer jag inte få göra mer, det gör så ont..

Pappa

 du var så full av liv

men livet tog dig ifrån mig

Du älskade alla som stod dig nära väldigt högt

jag önskar jag kunde krypa upp i din trygga famn

varför lämnade du mig,

Det var ju alltid du och jag

tänker på dig natt som dag.

….Jag älskar dig…..

Pappa idag skulle du fyllt 67, ingen ålder för en pappa, vi skulle firat dig i stugan tillsammans med nära och kära, men i år blir allt annorlunda, det är mkt som kommer vara det, och de gör ont när jag tänker på de, min hjärtesorg gör ont pappa, jag gillar inte förändringar gällande sådant som är viktigt för mig, i måndags var det ett halv år sedan du lämnade mig gråtandes i chock på sjukhuset, all min livsglädje försvann den dagen, och för varje dag efter de har jag sakta försökt kämpat tillbaks den, men jag vet att jag aldrig kommer bli hel igen, jag är så ledsen och kommer alltid vara lite arg att jag inte fick ha dig hos mig så länge som jag velat, att jag inte fick uppleva dig som morfar till mina barn, att jag inte fick uppleva dig gammal och gaggig att jag inte fick hämta dig från ålderdomshemmet och lyssna på dina gamla historier om ditt liv, om vårt liv tillsammans, jag är ledsen på livet att de tog dig ifrån mig när du och jag ine var klara med varandra, jag hade så många frågor att ställa dig som jag aldrig kommer få svar på, 6 månader har gått fort men aldrig en stund som gått obemärkt förbi, jag vaknar och somnar till din bild, ibland gråter jag och ibland ler jag, jag vet att du hatade se mig ledsen och ville inte att jag skulle vara de men pappa du måste förstå att de här är inte samma sak, du fattas mig! finaste pappa, jag fattar fortfarande inte hur mitt liv ska gå vidare, jag vet inte hur jag ska lyckas men samtidigt vet jag ju att de gör de,

Jag vet inte när den värsta sorgen lägger sig, jag är tveksam till att den kommer göra de, men när jag känner mig tillräckligt stark ska jag hylla dig, hylla vår kärlek och omsorg, försöka hylla livet igen som jag gjorde när du fanns här, då hade jag ju allt jag någonsin kunnat önska mig DÅ, nu har jag ju inte de, hur fan ska jag kunna göra de då.

I söndags var det din och mammas bröllopsdag, 

och jag stod på årets första line up, min första line up utan dig på läktarn, de gjorde ont och jag kollade mot din plats, de märktes nog inte men en tår rullade ner från min kind, den var till dig pappa, de var tufft med tankarna, något som personer inte kan förstå som inte vart där själva, min pappa har följt mig genom hela min karriär sett mig lyckas och misslyckas, skadads men rest mig igen, och nu när min karriär närmar sig upploppet och han inte får va med när jag avslutar den så känns allt jag gjort så ovärt, jag fick inte en chans att hylla han, ge den hyllning han förtjänade…

Tårarna sprutar alltid när jag skriver dessa bloggar om dig varje månad, helt sjukt att de finns mer tårar på lager, jag vill ha tillbaka dig i mitt liv, kan man inte få en förbannad önskning, de finns stunder där ja känner att jag inte orkar mer att jag inte orkar hantera sorgen, där ingen förstår, när jag bara vill krypa in i mitt skal och vara ifred att bara få sörja, de är jobbigt när omgivningen inte förstår jag vill inte be om ursäkt för min sorg, och tänker aldrig göra det.

Jag tror att många är rädda att säga fel saker till människor som förlorat någon nära, men var inte rädda för de värsta har redan hänt oss, så undvik inte oss, en dag är ni där själva, och inte förrens då kommer ni på riktigt förstå.

Jag mamma och dina syskon firar dig idag genom att först åka till farmors grav, och sen upp till din vackra plats som vi valde till dig, vi ska hylla dig på din födelsedag varje kommande år genom att vara tillsammans, så som både du och farmor alltid ville, att vi skulle vara tillsammans, familjen!

 jag saknar alla vackra roliga stunder, här njöt du tillsammans med dina vänner i sommarstan genom lite boul, de var inte för intet dom kallade dig "kungen" du var också min och mammas kung.

Jag kommer älska dig för evigt

Kärlek/johanna

mammas och pappas bröllopslåt

Undrar och funderar ofta på hur du har det pappa uppe where the streets have no name..

Jag känner som Melissa Horn sjunger "Jag kan tänka tills de knappt finns något kvar, jag har känslor utan uppehåll"

Har hängt upp min favorit bild på pappa över min byrå i sovrummet, 

men bilden är fortfarande färsk på hornhinnan när pappa drar sina sista andetag framför mig, jag ligger jämte honom och kan bara se på när han sakta försvinner fysiskt ur mitt liv, jag vet att om några år så kan jag se det som något vackert, men de går inte, för där och då ville jag bara rädda honom, jag ville vara hans hjälte så som han alltid var min, pappa jag älskar dig, snälla kom tillbaka till mitt liv.

sitter i min soffa medan regnet öser ner, egentligen vill jag bara gå ut och ställa mig mitt i de, känslan över att inget spelar någon roll längre sveper förbi ofta men försvinner som en snabb vindpust, och de är tur de för jag skulle inte klara av att ständigt leva med den känslan..

Pappa fick mig att känna att jag var världens vackraste, han tittade alltid på mig med stolthet, han var alltid rädd om mig, sa alltid att jag skulle ta det försiktigt när jag skulle gå ut, jag saknar hans ord, han fick mig att känna att jag var pappas prinsessa,pappas flicka!

Har funderat så mycket de sista, om jag någonsin får träffa pappa igen, de är ju för fan ingen som vet, de hade vart en sån tröst om man hade vetat, blir så arg av bara tanken…Jag får bara gå och hoppas livet ut tills de är min tur, vem fan har kommit på de här! Hallå jag vill prata med den personen!!

Äntligen så är pappas vackra gravsten på plats, det är en sådan vacker plats, en plats där man kan slå sig ner och bara minnas våra varma och fina stunder.

Varje gång jag tittar på bilder på pappa börjar jag gråta, för allt är så overkligt, han utstrålade sådan värme, och nu när jag ser han på kort ger han mig en varm känsla, jag blir stolt när jag ser hur fin han var, hur stolt jag är över att fått växa upp under hans vingar, och format mig, den glada känslan han spred omkring sig, han skänkte så mycket lycka..

Den här låten fanns med på pappas begravning, texten har fått en viktig betydelse för mig, för när jag hörde den första gången så stämde den in så mycket på mitt och pappas band… pappa jag älskar dig!

Kärlek// Johanna

--Vår kärlek kan aldrig dö--

Det går fortfarande dagar då det bara känns att pappa är iväg någonstans för att snart komma tillbaka igen, men inom en hundradels sekund kommer de hårda slaget i ansiktet när verkligheten intar, det går inte att beskriva, tårar rullar, saknaden känns tydligt i bröstet. Jag och mamma vaknar med samma känsla varje dag, vår största kärlek ler inte tillbaka mot oss längre, vi vaknar bara av vackra bilder ,mamma är stark, hon vaknar och somnar ensam varje natt, Jag älskar dig mamma.

Idag var det första gången som jag orkade gå igenom våra gamla fotoalbum, det är så många vackra minnen och bilder, bilderna talar sitt tydliga språk man får de svart på vitt "pappas flicka" jag ville göra allt som pappa gjorde när jag var liten, klippa gräset, grejja i landet, tvätta bilen, spela fotboll. Samtidigt som tårarna rullar när jag går igenom korten känner jag en stolthet och uppskattning att jag vuxit upp i en kärleksfull familj där jag alltid sett och fått uppleva min mammas och pappas kärlek till varandra, genom ständiga kyssar, kramar, varma ord. Pappa avgudade sin fru min mamma, såg alltid hans blickar till henne jag jämför samma blickar mot mig när jag hade spelat och framgången i fotbollen, men också stoltheten att bara se på mig när fotbollskorna var borta, jag älskade dom stunderna när jag kände hans stolthet över mig sin dotter, han gav mig då den där kramen  som bara han kunde ge. Den var alltid så varm, så äkta och välmenande.

Jag hoppas att jag en dag får höra, du är så lik din pappa, för att jag vet att han var den mest snällaste och omtänksammaste människan på jorden.

 de pappa gjorde, ville jag med göra...

Idag hade jag aldrig grisat med fisk sådär..

  mina fina Lyckliga föräldrar

skillnaden att jag aldrig mer får krypa upp hos dig när jag mår dåligt, är besviken eller blir sårad…. de enda jag gör är att jag håller kvar vid den känslan jag fick av dig när jag gjorde det, men jag kramar mitt hjärta istället…

Tiden går, men minnena består, älskar dig pappa<3

Kärlek/ Johanna

Tänker så mycket på pappa, blandade tankar, vackra minnen, roliga minnen,men framförallt just nu minnen som jag aldrig fick uppleva, Jag tänker på bröllop,just nu vet jag inte ens om jag någonsin vill gifta mig, mitt livskärlek kommer inte föra mig till altaret, det gör ont, även om det är så jag känner nu så vet man aldrig vart de slutar, ja menar han hade vart så stolt att inte bara sett sin dotter spela fotboll utan att få se henne i den vita skruden utan dubbar skrubbsår blåmärken och istället vit klänning utan glidtacklingsmärken.

Mina barn kommer heller inte få uppleva sin morfar, som skulle ha köpt godis på vardagarna i smyg, sparkat boll med, kastat upp i luften, vart stolt över..

Hittade en fin men jobbig låt som väcker så mycket känslor, hon sjunger om när hennes pappa sprang jämte henne när han skulle lära henne cykla JAG MINNS DET SOM IGÅR på min rosa cykel, hon sjunger om just de jag nämde ovan med sitt bröllop, då grät jag som ett litet barn här i bussen till Malmö, de gick liksom inte att hålla inne och jag vill de inte heller för den delen, sen sjunger hon om när han låg på sjukhuset, och de träffade mig ännu hårdare, när hon sjunger om han i slutet så var de precis de jag sa till pappa innan han somnade in jämte mig och mamma

-Du kan släppa taget nu

- Jag älskar dig

lyssna på denna vackra låten…..så förstår ni mig!