Blogg

när jag satt i bussen på väg mot Linköping med laget, känns de konstigt, jag sitter inte och laddar, sitter inte med mina rutiner, tittar inte på boost klipp, lyssnar inte på musik, sitter tom, känns inte som det är jag som sitter i bussen, känner mig förvirrad, 

sätter mig i omklädningsrummet, ser hur alla drar på sig den nya matchtröjan, svin snygg, på bordet ligger #10 kvar, bara att den var med gjorde mig glad, drog på mig den, tittade mig i spegeln, tog av mig den snabbt för att inte börja gråta,

står på planen, tvingar stina kasta lite bollar när jag står med kryckorna får endast lägga 7% av min tyngt på mitt ben, sen tar Stina bollen och säger nu är de bra, haha jävla morsa partypooper, säger till brudarna under tiden de värmer upp att se till att försvara titeln, men känn ingen press vänd på de och njut,de här är ju förbannat roligt önskar jag fick vara där ni är nu NJUT

sätter mig sedan på läktarn för att se laget spela, svin taggad, men känslorna blir fort blandade, det som kommer över mig rejält är saknaden att inte själv få vara med, vara med och påverka situationer på planen, att inte kunna vara nära, lyfta, peppa, glädjas, att inte kunna slå den avgörande passningen över backlinjen instick mellan mittback och ytterback, att inte kunna utmana ytterback, inte kunna tunnla,

Fan jag är inte klar som spelare, jag är fan inte klar för fem öre, hade jag vart själv på läktarn hade jag gråtit, istället kväver jag dom,sparar dom tills jag ligger i min säng, de är få som förstår vad jag går igenom, jag fick inte ens komma tillbaka innan helvetet braka lös igen, jag önskar så att jag hade känslan som många ändå har som lägger ner sin karriär, dom är mätta, sugna på ett nytt spännande liv… 

jag är inte där, jag är så förbannat långt borta, jag vill bestämma, jag vill skriva mitt egna slut i denna saga, och nu kanske jag inte får de, de är en jävla skit skada, de absolut värsta du kan ha, korsband menisk ledband, alla dagar i veckan säger jag! de här? Nej! Min rehab kan ta allt mellan 6-18 månader!!! fattar ni?!! jag kommer gå till rehaben i stort sett varje jävla dag ha oddsen hånskrattandes i mitt ansikte, jag kommer gå till rehaben varje dag med tankar i bakhvudet inga månader satta, ingen beräknad comeback, kommer jag ens kunna komma tillbaka , kommer de ta  6 månader eller kommer de ta 18 månader! inte en enda jävel kan svara på de!! de är så förbannat mycket enklare att ha kontroll att ha spikat att veta att man är beräknad att vara tillbaka.

har försökt att känna på tanken en avslutad karriär, se fram emot familj, stå där som tränare, ler åt tankarna i sekunder, men den är inte i närheten av att vilja stå på plan med matchtröja #10 dubbarna på, få vara i de, inte vid sidan av gapandes, jag vill så jävla gärna, men kroppen pekar  *fuck off* *ge upp*  hjärtat vill, mitt hem är fotbollsplanen, min oas där inga problem kommer åt mig, där är jag fri, finns ingen frihetskänsla i världen som ens är i närheten av samma som att få vara på plan, jag är så oerhört lycklig där, nu är jag bara olycklig och förvirrad…

mitt hjärta blöder ännu en gång, har till och med tappat räkningne

// johanna

Just nu är jag inne i en skit period, det finns fysisk smärta och psykisk smärta, har båda just nu, de ena botar jag med morfin tabletter och de andra försöker jag bota med att ha positiv energi omkring mig, 

Jag är snart 30 år och gjort 6st knä operationer, mellan 2010 och 2012 hade jag konstant värk, värst var sömnen, vaknade av värk, som växtvärk x5 men det blev sjukt nog min vardag jag lärde mig leva med det, lite gott och blandat innan träningen (voltaren) så var det löst, efter min operation 2012 blev det så bra, ingen värk, så man är ganska tålig mot smärta, det är sällan jag klagar, de gör ju inte saken bättre å klaga, små skit klagar jag aldrig över, de är liksom som det är, idag är det en vecka sen operationen, för andra har det gått snabbt för mig kan ett träd förflytta sig snabbare, det är självklart att det inte ska va ren njutning efter en operation, eller snarare slakt som detta var enligt Leif själv -har du ont? -njaae, inte så farligt - konstigt för jag slaktade i stort sett ditt knä! -aha ja men ok jag har jävligt ont  i mitt knä, en tablett till nu!!!! De som är de jävliga är att smärtan sitter fortfarande i, och den här gången är jag gnällig, så här ont har det aldrig gjort under någon av de andra operationerna, det är ett sånt jävla tryck, och jag behöver fortfarande ta tabletter,gillar inte ta en massa tabletter, det påminner mig om de där skrinet äldre har måndag tisdag onsdag…… Men nu slänger även jag in handduken för smärta är fan inget kul, höll på att svimma igår i duschen, bara de var en kraftansträngning, hoppas de släpper väldigt snart, och de finns de som genomgår mycket värre saker så skärp dig Johanna!!! 

Det är jobbigt med båda smärtorna på samma gång, det är bara jävligt att genomgå en av dem, de psykiska just nu är att veta att mina lagkamrater just nu befinner sig på soliga breddgrader skrattar och kör roliga träningar, de första träningslägret jag missat med laget, det känns i de här stora fotbollshjärtat, sen beskedet om nödvändig operation va jag inte nere på tränignarna,jag kunde inte, de smärtade, och va ska jag göra de med min nuvarande pissenergi, ger ju inte mina lagkamrater ett skit, mer än att de kanske fått dåligt samvete att de skrattar å att jag är ledsen, och de ville jag inte, även min ovissa framtid som fotbollspelare gör ont, morgonen börjar med en örfilen, godmorgon till verkligheten johanna, jag är en väldigt positiv människa annars, sen allt hände har jag fått slita med den positiva energin, som jag normalt har naturligt, jag är inte mig själv just nu, och det är jobbigt, men ja tar mig igenom det snart,måste bara låta mig få vara i skiten ett litet tag, nå botten, för att sen plocka upp mig och börja vägen tillbaka, kommer jobba mkt med mig själv den här gången, skriver om det en annan dag, smärtan av saknaden av pappa är ständig,fan va jag saknar han, älskade pappa…. vår kärlek kan aldrig dö…

Imorgon är en ny dag…

puss