Under hela mitt blogguppehåll så har jag saknat att skriva, jag skriver för att få ur mig alla känslor jag har i kroppen, för de är så mycket på en gång, samma sak som jag gjorde när pappa dog, det blev en tröst under all sorg, det blev oxå ett sorts forum för andra människor som upplevt samma eller upplevde samma sak under samma period som mig, det gav mig styrka när människor som jag inte kände skrev till mig, det stärkte mig när människor skrev att jag stärkte dom genom att skriva och sätta ord på deras känslor som förblev just tysta tankar där deras känslor inte kom ut till ord, det är så många under dessa år som det fortfarande trillar in fina kommentarer att de hjälpt dem att läsa det jag skriver, att de inte längre kände sig så ensamma.

Därför kommer jag nu börja blogga igen, om min fortsatta sorg om min nuvarande sorg fast sorg att jag inte kan spela fotboll på väldigt länge om någonsin igen, framtiden är oviss, jag kommer skriva om min kamp hur jag än en gång tvingas att plocka upp mig från golvet tom förvirrad och mentalt slut, där jag redan nu vet att jag kommer hjälpa andra små fotbollslirare där ute som kämpar med sina skador,

Jag kommer oxå skriva om vad jag lärt mig om livet dessa två senaste åren som nu ligger bakom mig men aldrig glömda, jag påminns med smärta varje dag, fysiskt genom att inte kunna böja och sträcka ut mitt knä, mental psykisk smärta genom att titta på klockan och veta att mina lagkamrater i detta nu gör det jag älskar obehindrat, just i detta nu väntar jag på att livet ska ge mig en hint om varför de tog de jag älskar mest ifrån mig och vad meningen med detta är…

Hoppas ni vill hänga med på min tunga resa, för ni stärker mig mer än vad ni tror, jag försöker bara hitta tillbaka ut på stigen igen…

puss johanna