när jag satt i bussen på väg mot Linköping med laget, känns de konstigt, jag sitter inte och laddar, sitter inte med mina rutiner, tittar inte på boost klipp, lyssnar inte på musik, sitter tom, känns inte som det är jag som sitter i bussen, känner mig förvirrad, 

sätter mig i omklädningsrummet, ser hur alla drar på sig den nya matchtröjan, svin snygg, på bordet ligger #10 kvar, bara att den var med gjorde mig glad, drog på mig den, tittade mig i spegeln, tog av mig den snabbt för att inte börja gråta,

står på planen, tvingar stina kasta lite bollar när jag står med kryckorna får endast lägga 7% av min tyngt på mitt ben, sen tar Stina bollen och säger nu är de bra, haha jävla morsa partypooper, säger till brudarna under tiden de värmer upp att se till att försvara titeln, men känn ingen press vänd på de och njut,de här är ju förbannat roligt önskar jag fick vara där ni är nu NJUT

sätter mig sedan på läktarn för att se laget spela, svin taggad, men känslorna blir fort blandade, det som kommer över mig rejält är saknaden att inte själv få vara med, vara med och påverka situationer på planen, att inte kunna vara nära, lyfta, peppa, glädjas, att inte kunna slå den avgörande passningen över backlinjen instick mellan mittback och ytterback, att inte kunna utmana ytterback, inte kunna tunnla,

Fan jag är inte klar som spelare, jag är fan inte klar för fem öre, hade jag vart själv på läktarn hade jag gråtit, istället kväver jag dom,sparar dom tills jag ligger i min säng, de är få som förstår vad jag går igenom, jag fick inte ens komma tillbaka innan helvetet braka lös igen, jag önskar så att jag hade känslan som många ändå har som lägger ner sin karriär, dom är mätta, sugna på ett nytt spännande liv… 

jag är inte där, jag är så förbannat långt borta, jag vill bestämma, jag vill skriva mitt egna slut i denna saga, och nu kanske jag inte får de, de är en jävla skit skada, de absolut värsta du kan ha, korsband menisk ledband, alla dagar i veckan säger jag! de här? Nej! Min rehab kan ta allt mellan 6-18 månader!!! fattar ni?!! jag kommer gå till rehaben i stort sett varje jävla dag ha oddsen hånskrattandes i mitt ansikte, jag kommer gå till rehaben varje dag med tankar i bakhvudet inga månader satta, ingen beräknad comeback, kommer jag ens kunna komma tillbaka , kommer de ta  6 månader eller kommer de ta 18 månader! inte en enda jävel kan svara på de!! de är så förbannat mycket enklare att ha kontroll att ha spikat att veta att man är beräknad att vara tillbaka.

har försökt att känna på tanken en avslutad karriär, se fram emot familj, stå där som tränare, ler åt tankarna i sekunder, men den är inte i närheten av att vilja stå på plan med matchtröja #10 dubbarna på, få vara i de, inte vid sidan av gapandes, jag vill så jävla gärna, men kroppen pekar  *fuck off* *ge upp*  hjärtat vill, mitt hem är fotbollsplanen, min oas där inga problem kommer åt mig, där är jag fri, finns ingen frihetskänsla i världen som ens är i närheten av samma som att få vara på plan, jag är så oerhört lycklig där, nu är jag bara olycklig och förvirrad…

mitt hjärta blöder ännu en gång, har till och med tappat räkningne

// johanna