Ett öppet hjärta är ett modigt hjärta

Älskade pappa, jag saknar dig så mycket, jag saknar allt med dig, jag vill ha dig nära hos mig, och jag vet att du egentligen inte kan vara närmre än du är just nu, nämligen i mitt hjärta, men jag önskar ja kunde röra dig, smeka din kind, krypa upp i din famn, jag känner mig så ensam utan dig, jag önskar så att du fanns här, så att din varma närhet kunde lysa upp min väg.

Just nu hjälper inte ens vetskapen och känslan att jag hade världens finaste uppväxt med dig, inget hjälper, inget tröstar jag är tröstlös, smärtan gör för ont, det har gått alldeles för kort tid sen du lämna oss för att ja ska kunna s ljuset i tunneln, hur fan ska ja kunna göra de, när du var mitt ljus,

bilderna av dig dagen du lämnade oss är ännu ljumna, dagen jag förlorade dig du bara försvann bara sådär, hur ska ja kunna gå vidare från de, många jag har pratat med som förlorat någon säger att det blir bättre med tiden, tyvärr är de tröstlösa saker att säga, för jag var pappas flicka, och han var min hjälte i livet, min stöttepelare och mitt största fan, min ögonsten jag värnade om, mitt skydd, så kunde jag inte skydda han från denna onda cancer, detta hemska bara stal han från mig, jag kommer verkligen inte bli hel igen, halva jag ÄR död. 

När jag var med landslaget på La manga nu i jan så kanske jag gjorde ett av mina bättre läger, och ett bra inhopp mot Norge, jag var glad efteråt, för jag visste inte hur jag skulle klara av att åka på läger så tätt inpå allt, de var jobbigt med känslor, men pappa såg till att jag kunde vara avslappnad, men så tog känslorna över direkt efter matchen när jag gick på bussen,
för jag brukar alltid skicka mess eller ringa hem och berätta hur de gått, och nu när det gick så bra, Så kunde jag inte ringa pappa och berätta, han fanns ju inte längre, han hade blivit så glad och stolt som tuppen, det gjorde så ont i mig, jag ville bara ringa han direkt…

En annan sak som tog mig väldigt hårt, var att när vi landande på Landvetter brukade mina föräldrar hämta mig ibland, de står en man nedanför rulltrappan och en tjej framför mig i rulltrappan, han sträcker sina armar emot henne och hon kastar sig i hans famn, de var hennes pappa
mina tårar börjar rulla, minnen spelas upp, jag brukade också få världens varmaste kram, men istället när jag åker ner står de ingen där nere, ingen pappa som väntar på mig, och de kommer aldrig mer göra de, jag kommer aldrig få en kram från han igen. Det känns ända in på djupet, som en liten sak som en kram kan göra så ont. Jag hade kunnat offra allt för att få tillbaka han, men de  går ju inte.

Fick ett förstorat exemplar av denna bilden från pappas syster, den är så fantastiskt fin, han är så fantastiskt fin.




Afzelius skrev denna till sin dotter när han visste att han inte var långt ifrån sin död, texten är så otroligt vacker…. tårarna strömmar…

Du är för alltid i mitt hjärta pappa