jag ville hålla ett tal för alla som var närvarande på pappas begravning, jag samlade mod till mig, trodde inte jag skulle klara det, mitt hjärta slog utanför klänningen, men jag ville göra det för pappa, min rädsla att tala inför andra var bara tvungen att stå åt sidan för en stund, jag klarade hyffsat och fick fram det ändå, när jag kom till morfar delen kom tårarna….

JAG SAMLADE MOD, OCH BERÄTTADE OM PAPPA


pappa var en livsnjutare, han trivdes med sitt jobb, mycket tack vare sina fina kollegor, han älskade att vara i vår stuga, där han kunde slappna av och klippa sin matta hur han ville, han var noga med gräsmattan, han älskade fotboll och framförallt så älskade han att se mig spela, höjdpunkterna i slutet var att invänta varje hemma match, de fick han att ha något att längta efter, de är så mycket tack vare han att jag är något inom fotbollen,ja minns alla teknik banor jag fick dribbla alla varv runt fotbollsplanen på tid alla avslut från olika vinklar..jag har alltid värderat pappas närvaro när jag spelat väldigt högt, varje gång han kom till Valhalla såg jag han för han liksom lyste och de få gångerna ja missa han visslade han till på sitt speciella sätt, då såg ja att han var där, på uppställningen tittade jag alltid upp mot honom han log och gav mig trygghet, de här kommer gå bra, efter matchen fick jag alltid en stolt kram där han sa fan vad bra du var idag, det gör ont så ont.

han värnade om de han hade, såg till att alla skulle må bra  och var alltid en hjälpande hand, han var en karaktär som ingen missade, hans godhet och alltid så snälla leende  smittade av sig, han spred ett lugn omkring sig och sa som oftast de löser sig, det löser vi!

min uppväxt har grundats till en trygghet och en stor kärlek till allt jag gör, tryggheten i att va jag än gör så kommer de gå, med mycket slit bakom, en dag når man dit man vill, jag var ett barn som inte byggdes av materiella saker, de hände ofta att man blev tjurig om man inte fick vissa saker så som barn blir, men idag vet jag tack vare det, vad som är viktigt  i livet för mig, jag har alltid vart berikad av att ha mina föräldrar bakom mig, men även så många gånger fått stå på egna ben, jag har lärt mig att man inte ska leva sitt liv till 70% du ska leva ditt liv till 100% man kan tycka de är en klyscha men faktiskt så blir det till vad man gör det, mina föräldrar älskade varandra till 100% och de levde till 100% så tänker jag också göra, man kan inte längre säga att jag ska börja leva när jag går i pension, de finns  inget sen för alla människor, precis som idag, men det finns ett nu!

jag önskar självklart att jag fick mer tid med världens bästa pappa, men jag hoppades än mer att mina syskon skulle fått de, livet är så orättvist så ofta, vet att han levde med ett stort hål i sitt hjärta ,men de hålet blev mindre de sista åren, vet att han inget hellre hade velat ha alla sina barn och barnbarn väldigt nära, de var stor sorg för honom, men vetskapen att han levde för varje dag och höll sig ung gör de lättare för oss  i sorgen, min smärta är stor eftersom det blir mina barn som inte får uppleva sin morfar, han var världens bästa morfar till mina syskons barn,

vill avsluta med några  rader från stig Larssons fru Eva, som är tänkvärda för alla här inne..

- Ingen man älskar på allvar försvinner, dom finns inte i minnet som anekdoter, dom finns inte  i vykorten som de lämnat efter sig, dom finns inflätande i ens själ och hjärta, i ens sätt att tänka, att se på världen och vara i den. Dom har blivit delar av en själv, på så vis finns de alltid kvar. Jag tar därför vara på dom människor som finns kvar runt mig idag på mer bestämda sätt. Att kasta sig på ett flygplan för att hälsa på någon, fast det egentligen är för dyrt och fast man egentligen har mycket annat att göra, det är precis rätt sak, det är vad man borde gjort jämt, ATT SÄGA JA oftare.

Pappa jag älskar dig, du gav mig de finaste och det är Kärleken ,men det allra  finaste du gav mig var DIN TID.... tack för allt....tack för alla minnen..