Den 11 dec 2011 fick Himlen en ny ängel

 Halva jag dog den morgonen, Min pappa rycktes ur min famn, och ur mitt liv, våra liv, ingenting kommer bli sig likt igen, ja livet går vidare med det kommer alltid finnas ett hål i mitt hjärta som för alltid kommer vara där, de kommer aldrig kunna ersättas, dessa 1-3 månader som läkaren sa att han hade kvar gick på ett dygn, de är så grymt ren tortyr för våra hjärtan att förstå, jag fick inte sagt allt jag ville säga, men mamma säger gång på gång att -han visste de hjärtat,

 Fan Ja vill ha garantier på att han visste, och nu kommer jag aldrig få höra han säga att han visste.

 pappa drabbades av lungcancer 2001, men jag visste att han skulle klara det, han var ju min pappa, världens starkaste pappa som klarade allt, andra gången klarade inte världens starkaste pappa de,

 under våren börjar pappa få väldig värk i armen, man gör en scanning och upptäcker att det är något som ligger och klämmer mot en nerv som i sin tur strålar ut smärta, vi får svar dagen innan midsommarafton 2011, cancern var tillbaka och mitt liv började sakta rasa framför mina ögon, ingen märkte av min oro min ständiga värk i hjärtat, något sa mig att detta kommer inte gå, men min tro fanns där, och så länge pappa trodde på de så gjorde de mitt liv lättare, jag var ju tvungen att visa mig stark inför honom, men egentligen ville jag bara stå och skrika rakt ut, skrika ut orättvisan, att världens bästa finaste omtänksammaste människa snart inte skulle få leva vidare,

 han gick igenom cellgiftbehandlingar och strålning i hopp om att krossa denna vidriga cancer som envist kommit tillbaka, men under i stort sett hela tiden fortsatte pappa att vara just pappa, en pappa som hade allt, han kämpade mot de som skulle bli hans död, men visade in i de sista varför han för alltid kommer vara den sanna hjälten i mitt liv…

 Han fortsatte gå på mina matcher trots enorm smärta, att se mig spela varje hemma match gjorde att han höll sig vid liv, varje match som han var på var så betydelsefull för mig och än mer nu i efterhand, styrkan att åka till Göteborg när han var så svag går inte att beskriva, vi hade våra rutiner mamma och pappa kom alltid på uppvärmningen dom strålande tillsammans och de gav mig styrka och trygghet, de få gångerna som jag missade dom, visslade pappa alltid på ett speciellt sätt, ett sätt som jag fortfarande inte lärt mig, men ja ska, när laguppställningen presenterades och mitt namn ropades upp kollade jag alltid upp mot honom, och han gav mig alltid de finaste leende på denna jord, så varmt så glädjande, han spred värme vart han än befann sig och jag vet att han fortfarande gör de vart han än nu befinner sig, efter varje match väntade dom alltid på mig och jag fick en lång kram och han sa under hela 2011 – FAN va bra du va! Jag ville alltid göra mina föräldrar stolta, efter alla dessa år av total stöttning, i skador, privatliv och med allt annat, när jag var en ung talang lovade jag dem ett hus i Spanien och en porsche till mamma, de gick sådär med de planerna, men nu vet jag vart jag fått min inre styrka ifrån, från dig pappa!

 Den 11 dec, drog han sina sista andetag cancern hade spridit sig till binjurarna och hjärnan,

 när jag kom hem från Usa så åkte jag hem till mina föräldrar för jag hade vart borta från dom så länge jag ville vara med dom under hela min ledighet, en kväll kollapsade pappa på golvet, jag sprang in i badrummet och kastade upp han på mina axlar och la han i sängen, de var då jag blev rädd och började ännu mera inse att mina barn inte kommer få växa upp med en morfar, att se han så svag att han inte kunde gå längre krossade mitt hjärta, dagen efter stöttade jag in honom i köket vi skulle äta frukost då trillade han ihop som en hösäck, Adam fick komma och lyfta upp han, jag blev så chockad att jag var närapå att svimma, den dagen började kampen och slutet på hans underbara liv, varje dag efter det fanns jag vid hans sida åkte upp två gånger om dagen, jag hade köpt han ett hjärta som det stod kram på, som jag sa att han skulle krama väldigt hårt när jag var borta så han skulle känna min närhet ändå,

 han log varje dag vi kom upp till honom och han hade fortfarande gnistan och humorn, pappa fick vara den pappa han alltid varit ända in i det sista, och det är jag glad över, en av de sista dagarna kollade vi på dam vm i handboll, mamma blev trött och var tvungen att åka hem och sova, pappa tittade vädjande på mig, ögonen sa att han ville att jag skulle stanna lite till, så jag frågade och han sa, - JA gör gärna de, för en gångskull tänkte han på sig själv vad han själv ville, och  jag är så glad att han sa de till mig den kvällen, jag fick han att skratta och han fick mig att le, han var ständigt orolig för mig och mamma, han var uttorkad och väldigt torr jag smörjde in hans  tunna förtvinade rygg, glad att jag gjorde de istället för någon sjuksköterska pussade han på kinden och talade om för honom hur mkt jag älskade honom och åkte hem,  dagen efter åkte vi upp på morgonen och hans son Richard hade kommit från Örebro vi var uppe tillsammans, innan Richard kom upp berättade han hur mkt han önskade att sin dotter Sabina fanns här med, men hon bor i Buffalo, så hon kunde inte komma, han hade velat ha alla sina barn där,

På kvällen åkte vi dit igen och han började må väldigt dåligt hans värden blev sämre och han andades som genom ett sugrör, det var jobbigt att se och höra att det var så ansträngande han hade åkt på lunginflammation, jag kände mig så hjälplös, jag och mamma åkte inte hem den kvällen magkänslan sa att vi stannar här, vi är vid hans sida så han kan klara det här, vi är här tillsammans! Som alltid! Runt 01 på natten stabiliserades värdena men andningen var fortfarande ansträngande och han pumpades med morfin, jag gick för att blunda ett tag i väntrummet, 05 på morgonen vaknar jag och hör att det är kritiskt inne hos pappa, jag hör läkaren säga det är nog dags att du hämtar din dotter nu, mamma springer in och säger att du får komma han dör nu han dör nu! Detta kommer för alltid eka i mitt huvud, jag sprang in till honom där jag såg han kämpa för att överleva han ville vara kvar hos oss, men kroppen orkade inte längre jag tog hans hand, de syntes att sakta så började han se mer och mer harmonisk ut pappa var på väg att lämna oss,, tårarna rann medan jag höll hans hand hårt  och pussade han och sa –det är ok pappa jag älskar dig men du kan gå nu, några få andetag senare så hade vår största kärlek lämnat oss..

 Just nu har jag väldigt svårt att se hur livet kan gå vidare, hur ska jag pappas flicka klara mig?

VÅR KÄRLEK KAN ALDRIG DÖ

fina underbara pappa

älskar dig så djupt,  saknar dig så!