Idag är det 8 månader sen jag fick se pappa le emot mig för sista gången, nu ler han bara i mina tankar, i mina drömmar, 8 månader och saknaden är mer smärtsam än någonsin, när jag ser ner på mobilen och läser de få sms jag hade från han, för att han var så förbannat oteknisk, hade man fortfarande skrivit brev så kanske jag hade haft lite mer i text från han, jävla skit tekniska utveckling! iallafall i den här stunden känner jag så.

Blir så ledsen när jag tänker att jag precis vart på OS i London utan att haft han på plats som de flesta andra hade, när jag såg Sara Thunebro med sina fina föräldrar påmindes jag ännu mer hur mycket jag saknar att se min mamma och pappa tillsammans, jag var inget "skilsmässobarn" och jag är så stolt över att de båda alltid fanns vid min sida tillsammans och delade sann kärlek tillsammans.

Hur kunde de bli så här, det är många stunder som jag undrar om jag verkligen förstått att han verkligen aldrig kommer tillbaka, att han bara är någon annanstans och hjälper någon med sin värme och kärlek för att sen komma tillbaka till vår famn, skratta och skojja. Pappa komm tillbaka, jag behöver dig, vi behöver dig!De sunda förnuftet skriker att jag förmodligen aldrig kommer att få se honom igen, men I samma ögonblick som jag skriver de så blir jag stel av skräck av detta och väljer att inte tänka så, för skulle jag jämt och ständigt gå I dessa tankar så kommer jag tappa fotfästet fullständigt, och jag lovande ändå pappa att välja livet och genomgå sorgen och allt de här tunga jobbiga vidriga jag går igenom, jag har för mycket att leva för, för mycket som faktiskt får mig att känna att livet är inte alltid är pess I motvind. Pappa ville de


 


…..Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor

Jag kan inte ens stå när du inte ser på

och färglös som en tår blir jag utan dina

andetag….


Vet att min smärta aldrig kommer försvinna, vi hade för starka band för de, många säger att efter ett tag lär man sig att leva med saknaden, på ett sätt köper jag de, men mitt hjärta köper de inte, jag bär på min förlust varje dag, jag vaknar med smärta och somnar med smärta, tårar rullar ständigt när känslan av hans icke närhet påminns, allt är så ljummet, smärtan har inte kallnat, min räddning är att jag har en fantastisk mamma vid min sida, jag har två syskon vid min sida och en bra pojkvän som gör vad han kan för att få mig att må bra, men ibland är räddningen bort om all räckhåll, ingen tröst är tillräcklig , minnena av honom räcker inte, FÖR JAG VILL BARA HA HONOM HOS MIG IGEN. När jag mår så , så finns ingen tröst i världen

PAPPA JAG ÄLSKAR DIG/ din johanna