Ett brev till alla er som följt min resa genom åren….

 När jag satt inne hos Leif Swärd sista gången då han tittade på bilderna från röntgen sen tittade han på mig med ledsna ögon och frågade mig – va vill du göra efter fotbollen? Då förstod jag! men jag fortsatta kämpa lite till,vägrade inse, men nu klarar jag inte längre. Så för en vecka sedan tog jag det definitiva beslutet efter att knät låst sig ännu en gång.

6 knäoperationer 5 comebacker, beslutet är nu taget att den 6e comebacken inte blir av, jag tittar mig i spegeln när jag säger det för att se om det verkligen är jag som säger det, kommer det verkligen från min mun? Ja det gör tyvärr det, för första gången övertygar hjärnan hjärtat att det är det rätta beslutet att fatta. Många tårar har rullat nerför kinden, sömlösa nätter. Oron om det är rätt eller fel. Kunde jag gjort mer? I ett år och fem månader har jag släpat mig själv till rehaben, i stort samma sak varje dag, ibland stegra i programmet men nu de sista är det bara en massa steg bakåt, mentalt så klarar jag det inte längre, dagarna har sett samma ut jag har jobbat på morgonen, direkt efter har jag åkt till rehaben hem i mellan och sen ett pass överkropp senare på dagen. Jag orkar verkligen inte plocka upp mig från golvet mer, huvudet har precis vart över vattenytan.

Under hela den här långa skadeperioden har jag glömt och leva , jag har levt för en comeback, men jag har missat så mycket under tiden, jag är trött på att jaga det omöjliga.

 Livet har pekat finger åt mig allt för många gånger, och jag har pekat tillbaka, jag har suttit och kollat på våra matcher och önskat från djupet av mitt hjärta att jag också fått dra på mig tröjan och knyta på mig dubbarna, istället så kommer jag aldrig få chansen att spela min bästa match, för jag vet att jag inte gjort det, känslan av att tvingas lägga av och känna att jag har så mycket mer att ge fotbollen är som att köra in en kniv i hjärtat och vrida om. Alla elitidrottare vill välja sitt slut, inte jag utan ett knä sätter stopp för att fortsätta mitt förhållande till min stora kärlek. När pappa rycktes ur min famn den där tidiga morgonen blev fotbollen min oas, jag hängde orättvisan och sorgen på kroken i omklädningsrummet och gick ut för att träna, min oas där verkligen inget kom åt mig, jag var fri, glad, för att sen gå in och ta på mig allt igen. Jag har fått så mycket från fotbollen, men jag orkar inte vara den där ofrivilligt individuella idrottaren längre, man är med i gänget men ändå inte, jag valde lagidrott för att jag vill ha mitt wolfpack omkring mig. De har vart så tungt sista tiden att jag knappt orkat vara på träningen, jag har inte kunnat ge energi, och jag har inte fått någon heller, har lämnat med tårar varje gång.

 Räddningen och mitt andrum blev att träna vårt F19 och Häckens U19 då har jag känt att jag fyllt en funktion, att jag kunnat ge något. Jag har kunnat visa ett leende igen. Även mina små tjejer som skickar meddelande på FB, alla söta snapshots med bilder och texter, instagrambilder på mig, där de pushar mig till comeback, ni ska veta att ni fått mig att kriga lite till när jag egentligen inte haft någon kraft, att få vart förebild till er har gjort mig varm i hjärtat, och ni har betytt mer än va ni tror! Så tack till er, kommer sakna er!

 Ni som känner mig vet hur mycket fotbollen betyder, betytt för mig, jag andas fotboll, jag har aldrig tröttnat, nu när det är över för mig är det en stor sorg för mig, jag har alltid blivit bekräftad som ”fotbollsjohanna” sällan bara Johanna, och jag vet att det blir så, hade bara önskat att mer än någon gång ibland bara blivit sedd som Johanna, för jag har vart oerhört vilsen nu, en liten identitetskris men samtidigt vet jag att jag kommer alltid klara mig och går alltid hel ur saker.

  När allt lagt sig lite, kommer jag blicka framåt mot mitt nya liv, men just nu är allt så ljummet, orden ligger fortfarande och svider på mina läppar –jag lägger av

Jag vill bli fotbollstränare på heltid det är mitt mål, men kanske en lång väg att vandra, men jag har mycket i ryggsäcken redan nu men jag vill packa den full, jag vill inte kasta bort alla dessa år av erfarenhet, många blir mätta när de lägger av, inte jag, omedvetet har jag tagit på mig tränarbrillorna när jag kollat på fotboll sista tiden, att se helhet, vet att jag kommer få många roliga utmaningar som tränare, och där kan inget rötet knä hindra mig. Vem vet en dag kanske jag står som huvudtränare i Kopparberg Göteborg FC det vore häftigt!

 Till sist vill jag skriva en massa tack, så här kommer det,Tack till dig Peter Bronsman att du trott på mig genom dessa åren, minns det som igår när du och Bosse åkte hem till mig och mamma för att värva mig, ni vägrade lämna soffan förrän signaturen var på pappret, de är inte för intet jag stannat så länge, de är och förblir klubben i mitt hjärta. Tack till alla sköna lirare jag spelat med under alla år, ni alla har speciella platser i mitt fotbollshjärta på ett eller annat sätt, ni har utvecklat och utmanat mig under alla år till att bli bättre, då ni vart bra medspelare och hållit en riktigt bra nivå, Tack till alla sjukgymnaster som fått stå ut med mina humörsvängningar under alla år, tack för allt stöd och pushning, ,men ni kommer ju ändå få dras med mig år framåt=)

Tack till alla tränare som utvecklat mig både som människa och spelare, framförallt Torbjörn. Tack till dig världens bästa Leif swärd, Tack till hela föreningen har haft tio helt underbara år med alla er, ni har stått bakom mig under mina skadedrabbade år, det har vart en enorm trygghet i varje kamp som jag vart tvungen att ta, ni har fått mig att känna som en riktig familjemedlem, anledningen att jag stannat så länge är för att de har vart en fin miljö att växa i, många utmaningar och det är i den här föreningen som jag fått uppleva saker jag för alltid kommer bära med mig, framförallt Champions League , föreningen har alltid trott på mig och det är jag evigt tacksam för.

Det största tacket vill jag rikta till min familj och vänner som alltid stått vid min sida, och när de blåst som alla mest har ni visat kärlek och stöttning.

Jag har så mycket mer att skriva, så mycket känslor om detta jävla pissbeslutet , men just nu orkar jag inte skriva mer.... allt är så tungt, jävligt tungt

Minns mig så här!!

 


Älskar er alla// johanna almgren #10