Den jobbiga känslan lades på is

Två månader har gått sen pappa somnade in på Borås sjukhus med min hand hårt hårt hållen om sin, har vart sjuk sen i tisdags, och när man bara är hemma så tänker jag ännu mer på saker än vanligt, det är en blandad känsla av skönt och jobbigt, saknaden är obeskrivlig, men jag tror att de ändå var någon slags mening med att jag blev sjuk, försöker iallafall vända de till de, ett bra läge att bara få stanna upp och få känna lite mer lite extra lite längre än att de blir saknads anfall på ig hela tiden när jag inte är beredd för fem jävla öre, attackerna är jobbiga men nödvändiga, jag stänger inte in mina känslor och blir introvert, jag är så öppen med känslor ibland för öppen för mitt eget bästa, ibland känner jag att ja kanske ska hålla inne med vissa känslor, men i samma sekund tänker jag, det är inte jag de är inte mitt sätt att va. 

Den senaste tiden i min sorg har jag tänkt mycket på att mina barn inte kommer få ha en morfar, jag har sett så många morfäder just nu under den här tiden, vart ja än har vänt mig när jag vart ute och gått så har jag sett någon äldre man kasta upp en unge i luften, lyft upp denne från marken med ett skrapsår på handen, ridit på axlarna osv, det gör ont, ont i hjärtat får jag, får så dumma tankar som att jag känner mig egoistisk mot mina ofödda barn att jag har valt de här livet att jag inte valde att bli en ung mamma istället för att satsa på min idrott, och jag vet innerst inte att de är otroligt dumma tankar och att jag vet att de bästa pappa visste var att se mig spela men jag kan inte hjälpa dessa tanjkar just nu.

Att bara få lämna barnen hos mommo å moffa, vet att morsan kommer bli världens bästa mormor en dag, men bara känslan  att de inte kommer vara bästa mormor och morfar tillsammans

känslan som lades på is är den som jag hade vart tvungen att känna idag om jag inte vart sjuk, två månader sen pappa dog och min första match på valhalla utan honom på läktarn, de var den som sköts upp idag, ok jag tror de va någon slags mening med det, jag var kanske inte redo att facea den idag, så nu blir det mot Arsenal i returmötet i CL, och jag tänker vända de till styrka till dess så jag är redo och göra det till en rejäl hyllning, dryga månaden kvar, jag behöver dessa veckor att förbereda mig, att jag inte får mina peppord, de härliga leendet, tryggheten, den goa kramen och kritiken efteråt, det är såhär de kommer vara nu härdanefter, och jag måste acceptera det även fast det är svårt, även fast han inte kommer le tillbaka till mig på uppvärmningen och lineupen…

det känns som en evigheter,  kommer aldrig vänja mig vid tanken att du inte kommer krama mig någon mer gång,

Älskar dig pappa, mitt hjärta <3

kärlek/Johanna