tryck på play för att känna min känsla när du läser

 

Varje sår lämnar ett ärr, och varje varje ärr bär på en historia – en historia som säger: Jag överlevde!

Har tänkt och gråtit mer än någonsin den senaste tiden, tänker tillbaka på många fina stunder, så förra månaden och fram till nu har varit tung, många minnen sen jag var en liten tjej har rullat som film framför mig, jag har bläddrat bland mina foton, varenda gång jag sett bilder på pappa har jag brutit ihop fullständigt, otröstlig där inget räckt till, jag har fått plocka upp mig själv från golvet totalt trasig, trasigt hjärta , tom, mentalt slut, men det som plockar upp mig varenda gång är min vilja att fortsätta leva att fortsätta tro på att livet har så mycket att ge, jag vill överleva trots denna enorma sorg som jag bär inombords, den är lika mycket inlindad i mitt hjärta som kärleken till den enda man som jag kommer älska så hårt så djupt. Jag har suttit med bilden av pappa stirrat in i hans ögon på bilden, att en blick på en bild kan vara så levande har jag aldrig upplevt innan, han ler så vackert med sina ögon, hans leende var som den vackraste solnedgång,

 

 - Oavsett hur mörk natten är, så stiger solen igen -

 Vet att jaga skrivit de fler gånger, men antagligen är det för att jag förmodligen är på slutspurten av min fotbollskarriär, kanske har en 2-3 år till,  och de är de här med min sorg över att mina barn aldrig kommer få uppleva sin morfar, utan det blir jag som får berätta för dom, och jag kommer berätta med en oerhört stolthet, värme, ja ska ge dom en vacker bild av honom,

 Det har gått tio månader och jag är i mer behov av att ha pappa i mitt liv än någonsin, så många frågor jag vill ha svar på, råd, jag kommer på mig själv att jag är på väg att ringa pappa, diskmaskinen krånglar ju hans nummer är fortfarande kvar på mobilen, jag är inte redo på långa vägar att radera det, jag vill veta vad han gör, om han kan stanna över hos mig, jag är på väg att duka till honom fortfarande, de är fortfarande så att jag lyssnar när någon öppnar ytterdörren till trappuppgången och sitter förväntansfull att pappa ska rycka upp dörren le mot oss och vara glad över att vara hemma och få träffa oss, i samma stund så kryper den hemska vidriga verkligheten på mig, jag vill bara ta av mig verkligheten och elda upp den ibland, blunda och sväva iväg, sväva iväg till pappa, se han igen krama han och aldrig släppa taget om honom.

 

 

Här skiljs våra vägar i livet
Men du lät mig tidigt förstå
I stjärnorna står det vi skrivit
Tillsammans för alltid ändå

När natten så stilla sig sänker
Finns tystnadens tomhet hos mig
Och likt den klaraste stjärnan som blänker
Så stark är min kärlek till dig

Jag hade kunnat ge vad som helst för att få se honom på läktaren, höra han skratta, le åt livet, sitta i soffan med sin bästa vän fjärrkontrollen och bläddra igenom text tv, se han göra frukost varje söndag, gå in till deras sovrum och krama honom på morgonen när han läser morgon tidningen, skojja med honom, spela kort, spela sällskapsspelet Alias och skratta tills vi inte får någon luft, men istället måste jag åka upp till kyrkogården och stå och se hans namn på en sten,  allt är så overkligt samtidigt som jag vet att detta är verkligheten, jag vill fortfarande inte inse att han är borta,  mitt hjärta slår utanför kläderna när jag stirrar på stenen framför mig, de finns ingen hejd på tårarna, för när ja står där så tänker jag på allt vi skulle gjort, allt jag ville uppleva! Jag fick inte ens ta hand om honom,  livet bara slet han ur mina händer, jag kommer aldrig förlåta livet för det, jag vet att man föds och dör med på ett så grymt sätt, utan att jag fick säga det jag ville, det kommer jag aldrig förlåta livet för.

 

 

Med åldern upptäcker du att du har två händer – en för att hjälpa dig själv och en för att hjälpa andra

Kärlek//johanna